Saknar och längtar

Jag kan inte sluta gråta, jag känner mig instängd och begränsad. Jag bor i ett land där jag är omgiven med vardagslyx och bekvämligheter som man inte ens tänker på för att det är en självklar del av livet; rinnande vatten, varmvatten, el dygnet runt, affärer med alla möjliga produkturer och varor,  överflöde av kläder, mat och en massa massa annat. Men materiella saker gör inte nån lycklig.

Den senaste tiden har jag bott jag enkelt i en hydda, jag fick hämtade vatten i hink varje dag för att kunna tvätta mig, kunde vara utan el flera dagar i rad, jag hade en 1 meter stor varan inneboende i min hydda och andra konstiga kryp, brist på mat så man kunde gå hungrig ibland, värme så svetten rinner ständigt…men jag har aldrig varit lyckligare än under min vistelse i Kenya och Tanzania.

Jag behövde aldrig anstränga mig mer än att gå ut från dörren innan jag hade sällskap av vännerna. Alltid omgiven med underbara människor som är glada oavsett vad som pågår omkring, med en hakuna matata attityd som man bara måste älska. Det är så otroligt befriande för själen. Jag har aldrig varit lyckligare eller känt mig friare.

Nu är jag tillbaka i kalla Sverige, jag lämnade min lägenhet två gånger under dagen igår för att handla och inte en enda gång pratade jag med någon förutom med  kassören som bara sa vad allt kostar. Det skulle aldrig hända i Kenya, där kan man inte gå på gatan utan att hälsa på folk man möter och sen kan man om man vill stå kvar och prata också. Det finns så mycket kärlek och värme överallt att det skär i mitt hjärta att vara så långt därifrån just nu.

Jag längtar tillbaka till min hydda, jag väljer hellre att bo utan el och rinnande vatten och andra bekvämligheter men med kärlek och ett social liv som jag aldrig ens kunde föreställa mig. Vi har det bra här i Sverige men vi mår inte bra här. Vi har gratis skolgång, sjukvård, infrastruktur, lagar, regler och rättigheter men vi har gått aningen för långt. Vi har glömt bort vad äkta glädje är då vi bara bryr oss om oss själva här. Vi lever ensamma med våra husdjur hellre än gemensamt med varandra. Vi är fångar i vårt samhälle trots att vi rent ekonomiskt har hela världen öppna för oss… Jag vill tillbaka dit där jag får vara fri i själen.

Sitaki (jag vill inte)

Jag vill bara skrika, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!!! Jag vill inte att min resa ska ta slut. Hur kunde det gå så snabbt? Jag som såg till att verkligen ta tillvara varje minut. Hur kunde 10veckor vara över innan jag ens hann blinka.

Vilken resa, vilka människor, vilka platser, vilket liv. Jag vill inte åka härifrån. Jag är kär och förälskad som aldrig förr. Den här resan har gett mig så otroligt mycket men jag vet att det fortfarande finns mycket mer för mig att se och lära mig. Jag är inte klar. Jag vill vara kvar.

Jag kommer sakna att åka i en trång matatu (minibuss), jag kommer sakna att gå på marknaden och få höra; mzungo how r u? Jag kommer sakna alla människor man hinner prata med på en kort promenad, jag kommer sakna min swahili dusch, min lilla hydda som jag bor i, mina underbara vänner och alla jag har jobbat med här i byn. Jag vill verkligen inte åka härifrån.

Jag tröstar mig själv med att jag ska bara hem för att avsluta mina studier och sen återvända hit för att bo här ett tag. Jag längtar redan tillbaka och har redan börjat planera min nästa resa ner. Hade det inte vart för att jag saknar alla mina vänner och familj hemma i Sverige hade jag absolut stannat kvar nu. 

 

Hakuna matata

Mycket har hänt sen jag skrev sist, både bra och dåliga saker. Jag har levt livet, träffat de underbaraste människorna och lärt mig så otroligt mycket. Jag har lärt mig att stå på mig även när jag är helt ensam i en utsatt situation då mina medarbetare helst vill hålla tyst och blunda för orättvisor för att det är enklare, jag har lärt mig att uppskatta enklare saker här i livet och viktigaste av allt jag har fått mer klarhet kring vad jag vill för min framtid.

Nu när saker och ting börjar lugna ner sig lite mer ska jag dela med mig lite mer av min resa, volontärsarbetet, hur det är att leva i en liten by i Kenya, alla roliga upplevelser, motorcykel olycka, malaria, smester på Zanzibar mm…

Det bästa här är att allt löser sig oavsett, ingen ide att ta för stor allvar på nått. Man har den skönste inställningen, hakuna matata.

 

 

Week one; LungaLunga

Nu har jag varit i Lungalunga i över en vecka. Jag är så glad över att få vara här och få dela med mig av det jag kan och få ta del av så många nya människors liv. Hittills har min tid här varit väldigt givande och då har jag inte kommit igång med mitt arbete ordentligt än.

 

Jag bor i en liten bungalow med halmtak. Den är möblerad med en stor säng i mitten, en bokhylla där jag har lagt mina kläder och sen har vi toaletten och badrummet. Vi har elektricitet men ingen rinnande vatten. Toaletten är ett hål i marken och i badrummet har jag två hinkar vatten som jag får fylla på vid behov. Mina två fönster saknar glas, de består av galler och nät med en gardin som hänger och täcker för. På nätterna känns det som att sova ute i naturen, man hör allt som händer där utanför, grodorna, gräshopporna, syrsorna, musiken som spelas i baren vid marknaden osv. Jämfört med hur många här i byn bor är det här lyx. Många bor i enkla lerhyddor med halmtak.

 

Jag har under den här veckan som gått, åkt till de olika stationerna för att se hur de jobbar med undervisningen, vad de behöver hjälp med och hur jag kan hjälpa till. Jag har berätta lite kort om mig för kvinnorna, vem jag är och vad som fått mig att åka hit och de har alla berätta om sig själva. Alla har varit nyfikna och ställt massvis med frågor. Det som har intresserat kvinnorna mest av allt är att jag är 29år ogift och inte har barn än. Här är det väldigt ovanligt. De flesta jag träffar i min ålder har redan 4-7 barn. De tycker det är fascinerande att jag har valt att inte gifta mig tidigt. Därför bad kvinnorna mig om att träffa deras döttrar för att berätta om fördelarna med att inte gifta sig tidigt och även hur man uppnår sina drömma. Jag ser verkligen fram emot det. Det kommer komma flickor från tre olika byar för att få delta i detta.

 

Den här byn är väldigt liten och de är inte vana vid mzungos, vita människor, så när de väl ser en vill de gärna komma fram, prata och skaka hand. När jag går på marknaden stirrar ALLA på mig, barn älskar att prata med mig, de kan springa fram och kram mig och sen lika snabbt springa iväg igen. Många på marknaden vet redan vad jag heter, trots att jag aldrig har sagt det till de, så när jag går där hör jag mitt namn lite här och var, jag går runt och hälsar på alla. Jag blir alltid jätte glad när jag träffar kvinnorna från lektionerna på marknaden.

 

Marknaden är ganska liten, det är en kort gata som man har gått igenom på mindre än 3minuter, vilket jag tycker är väldigt synd eftersom jag gillar att gå på marknaden. Överallt har alla placerat ut det de säljer på stånd som har halmtak, det kan vara frukt, grönsaker, tyger, kläder, flipflopps. Lite här och var finns det stånd där de spelar musik som hörs genom hela marknaden. Folk hänger vid stånden och umgås med varandra i timmar. Det är en mysig atmosfär. Jag går dit två gånger om dagen de dagar då jag jobbar och inte har planerat utflykt.

 

Jag har fått träffa många nya människor, fått höra många olika öden och historier, fått se hur folk lever, hur de jobbar. Många av de beundrar jag stort för det hårda arbete de utför, idéer de har för att utveckla sin business och hur de ser till att lyckas med så få medel. Folk är så generösa trots att de har väldigt lite. Det är beundransvärt.

 

Karibu Kenya

Flygresan hit var emotionellt. Full med förväntan, längtan och nyfikenhet fylldes mina ögon med tårar flera gånger. Glädjetårar förstår, glädje över att jag äntligen håller på uppfyller en dröm jag har haft sen jag var 12år. Att det blir verkligt nu.

Fjärilarna i magen lugnade sig ju närmre Nairobi vi kom och när skylten för bältet sattes på och vi började förbereda för landning fylldes jag med en känsla av lugn och att det här är så rätt. Tröttheten efter att ha sovit 4timmar de senaste nätterna samt den långa flygresan var som bortblåst.

När planet hade landat kunde jag knappt hålla mig, jag längtade ut. Men innan de kunde öppna dörrarna var de tvungna att spreja hela plant med sprej mot mygg, jag tror hon tömde en hel flaska. Dörrarna öppnades och jag kände direkt hur luftfuktigheten ändrades och en frisk varm luft spred sig. Jag tog det efterlängtade första andetaget och fyllde mina lungor för att känna doften av landet. Jag kunde inte låta bli att le för det luktade precis som jag trodde. Jag tror jag såg ut som den lyckligaste på jorden när jag gick ut ur flygplatsen.

Det hade regnat innan och nu duggade det bara lite. Vi började köra därifrån och jag försökte se så mycket jag bara kunde trots att d var mörkt ute. Det var 25 snabba km och till min stora besvikelse tog det knappt en kvart att komma fram. Den stora Mombasa road är asfalterad och bra men när vi svängde av var vägen fick gropig väg en hel ny mening i min värld och jag fick en respekt till alla skickliga förare här.

Andra dagen fick jag en guidad tur genom hela Nairobi. Vi åkte in till staden, till de finare områden, till medelklassområden och sen till slut till slumområdet Kibera. Det är helt otroligt för den ligger mitt i ett fint och rikt område, att se kontrasten så kraftigt är väldigt sorgligt. I ett skjul på ca 15kvm bor en hel familj på minst 5 personer. Vatten och elektricitet saknas, staten har installerat toaletter och vattenstationer runt om men det kostar att få använda de båda. Staten har även byggt lägenheter runt om för att folket ska få flytta in där, men de har ändå inte råd med den hyran och istället har medelklass människor flyttat in där. Vi körde bil igenom marknadsområdet i Kibera, där var alla barnen fascinerade av mig. De sprang till bilen och tittade på mig och log stort när jag vinkade till de. Vi kunde inte gå in i själva bostadsområdet eftersom man måste gå in dit med nån som bor där.

Säkerheten i Nairobi är väldigt hög vid alla köpcenter och supermarkets. Vid ingången till de stod det vakter med metalldetektorer som sökte igenom alla som ville in. Jacob och Kennedy som jag vad där med blev visiterade varje gång men vakterna bara log till mig, frågade hur jag mår och när jag ställde mig framför de för att bli visiterad välkomnade de mig in med ett stort leende och sa att jag kan bara gå in. Vilken särbehandling, både jag och Kennedy reagerade på det varje gång och tyckte det var orättvist.

Vi åkte vidare till en utsiktsplatsen som var 8000möh, vi åkte nästan i en timma innan vi var framme. Jag njöt hela vägen av atmosfären, älskade färden dit och allt jag såg på vägen; folk gick längts bilvägen, unga tjejer och killar gick klädda i sina skoluniformer som var jätte fina. Kvinnor som bar på sina packningar, kvinnor som hade sina bäbisar på ryggen, män i kostym och portfölj på väg till jobbet. Längst vägen fanns det stånd där de sålde bananer, tomater och annat. Vi åkte förbi pojkar som vallade sina kor och getter.

 

När vi var framme längst upp vid utsiktsplatsen hade vi en otrolig utsikt. Det kändes så mäktigt och rogivande. Jag andades in luften, tittade mig omkring och njöt. Sen åkte vi åkte tillbaka hem och jag njöt hela vägen av atmosfären. Jag andas in den varma luften och påminde mig om att jag faktiskt är i Kenya.

Kenya

Hej hej hemskt mycket hej

Antigon här. Annas lillasyster för er som missat det. Att Anna är i Kenya ska såklart inte leda till att bloggen står tom, för det vore ju skandal ellerhur? Så snäll som jag faktiskt är så ska jag vara hennes blogg assistent och lägga upp vissa saker som hon skickar. Är det inte bara för underbart? Håll utkik för snart kommer det massa inlägg och varma hälsningar från Anna!

Nairobiiiiiii

Nu ar jag framme efter en lang och kansloflylld flygresa. Jag ar ANTLIGEN har. Jag kan inte fatta det. Det lilla jag har sett hittills far mig att bli helt varm i kroppen. Det ar precis det jag hade forvantat mig, Jag kommer troligtvis bli kvar i Nairobi en hel vecka innan jag aker vidare till Lungalunga. Idag ska vi ta det lungt men imorn borjar det hela. Nu ska jag ivag och kopa mitt nya kenyanska simkort yeeeeeey

Dagen innan flygresan :D

Snart är det dags, det pirrar i magen. Jag kan inte fatta att jag ska åka snart. Igår la jag mig kl 4 och efter bara 4 timmars sömn kunde jag inte sova mer för jag kom på att jag snart åker och då vaknade fjärilarna i min mage och lät mig inte somna om.

Är det här på riktigt? Shiiiiit det här är på riktigt Jag ÅKER snart. Det här är första gången jag ska resa helt själv, utan sällskap, utan någon hemifrån som känner mig, vet hur jag tänker och vad jag gillar. Snacka om att det blir en helt ny sorts resa.

Jag har fortfarande 100 saker kvar att göra, nu får jag sätta igång med tvätten, städa, köpa det sista och packa klart….bara fjärilarna i magen lugnar ner sig lite så kan jag äta lite frukost också kanske

Underbara stressiga sista dagar innan resan

Jag är lycklig lottade med underbara vänner och familj som finnas vid min sida Idag hade jag 1001 saker att göra, stress!!! Men med rätt sällskap blir allt helt plötsligt lite roligare…och konstigt nog hinner man göra sånt som man inte skulle ha gjort annars, som att provligga IKEAs alla sängar i väntan på att få hjälp?!?!

Det har varit en lång men rolig dag, vi har varit överallt i hela Stockholm känns det som. Vi har fått åka med alla färdmedel man kan tänka sig; köra bil, åka buss, få skjuts, tunnelbana och vi fick till om med springa en liten sträcka för att hinna med allt.  Nu är det bed time för en helt utmattad men lycklig Anna.