Whats up with that?

Jag borde inte ens behöva skriva det här inlägget. Jag borde inte behöva föklara mig. Jag borde inte låta sånt komma åt mig, nej jag ska inte låta sånt komma åt mig. Jag började med att skriva vad jag ville få sagt men sen så insåg jag att bara är onödig att ge utrymme till nån så hatiskt genom att svara. Så jag ska inte låta hatiska personers handligar komma åt mig. Det här all plast som jag kan ge i mitt liv för sånt…inte en rad mer, inte en minut mer.

Balans?!

Jag pratade med en kompis om val av partner idag. Han, precis som jag, har på senare tid haft svårare för att släppa in nån ny i sitt liv. Varje gång han träffar en bra tjej blir han rädd och drar sig tillbaka. Han vill ha ett förhållande men han vet inte hur han ska låta tjejen närma sig. Jag själv och ett par tjejkompisar till mig har liknande problem.

Det saknas balans helt enkelt. Jag har märkt att ålderskillnad är en vanlig grej. Om inte en 37 årig nyskild 2barns pappa så en knappt fyllda 24årig kille. Eller som min killkompis, först en tjej som är 5år äldre än han och sen en tjej som är 7år yngre. Vad händer? Varför dessa motpoler? När jag och mitt svartsjuka x gjorde slut var nästa kille en som knappt skulle bry sig om jag hade kyste en annan rakt framför ögona på honom. Eller som min killkompis, först en tjej som ”tog hand” honom på alla möjlig sätt och direkt efter en som knappt brydde sig. Varför har vi svårt att hitta balans?

Sen när man träffar nån ny blir man små nåjig över hur det kan gå, vilket håll det kommer luta åt. Och det är den här lilla nojan som kan ställa till det och få en att backa ur, inte våga sig in i nått. Allt det här är kanske en försvarsmekanism som ska förhindra och skydda från att man går vidare och öppnar upp sig för nån ny. För gör man det så riskerar man ju en hel del. Man kan ju bli sårad.

Så om vi väljer nån som vi redan från början vet att det inte kommer funka med så är vi på nån nivå redan förbered på att det ska ta slut. Nånstans måste mönstret brytas, nångång måste vi ändra oss. Eller är det som en tjejkompis sa att vår generation inte kommer kunna stadga sig, att vi kommer gifta oss men skilj oss om och om igen. Bara för att vi inte tål mer än en viss gräns, vi sätter stop om det inte passar oss och söker vidare en ”den rätta”. I dont know… jag blir inte klok på vad vi gör.

Orolig?!

De senaste kvällarna har jag känt en orokänsla. Allt är okej under dagen, jag är lyckig och nöjd men på kvällen blir jag så orolig att det knyter sig i magen, jag mår illa och känner mig helt skakis i bena. Det är skit jobbigt. Jag ska fundera och gräva lite och se vad det kan bero på sen ska jag göra nått åt saken för såhär ska jag inte må.

Vet inte om det kan bero på mina sköldkörtlar. Jag har misskött mig lite, jag skulle lämna ny blodprov för ett tag sen men jag har inte gjort det än och jag har slarvat lite med tabletterna. Ska boka läkartid snarast så kanske det inte är nått svårare än dosen.

Ambivalent

Jupp då var vi där igen. Nu står jag här och undrar vilken väg jag ska ta. Ena sekunden vill jag bara leva här och nu och ha så kul som jag bara kan ha just idag och andra sekunden tänker jag på framtiden och vad mina handlingar idag har för konsekvenser för mig längre fram. Dessa två går inte ihop och jag har ingen aning om jag ska göra…

Känner mig bara allmänt förvirrad just nu, vet inte vad jag vill och vart jag är påväg. Jag vill två helt skilda saker, varandras raka motsatser. Skillnaden är så stor att det inte går att kombinera dessa två på nått sätt alls. Jag måste välja mellan två olika världar, den saken är klar men måste jag välja nu?

Man möter sitt öde på den väg man valt för att undgå det…

Ödet är häftig, man vet aldrig vart man hamnar om en vecka från nu. Du kan stå och prata helt oskyldigt med en person idag på ena sidan av vattnet utan att veta om att om en vecka står ni på andra sidan hand i hand och ler lite blygt.

Du kan jobba ihop med en person helt ovetandes om att ni om ett par år kommer bli ett par. Du kan gå förbi din blivande utan att ens lägga märket till honom. Det är häftigt hur ödet leker med oss. Vi tror, vi bestämmer vårt öde, men det är ödet som styr oss. Man väljer inte sitt öde och man väljer lika litet sin partner eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem, men man väljer inte. Det är viktigare hur vi bär vår öde än hurudant ödet i verkligheten är, för ödet stänga aldrig en dörr utan att annan en öppnar.

Vi är inte ödets fånge, utan bara våra egna begränsningars. Mitt öde har precis släppt mig fri!!! Ödet är häftigt.

R.I.P

Igår fick jag veta att en gammal vän till mig gick bort i somras. Vet verkligen inte vad jag ska säga, det känns så konstigt. Jag viste att han inte mådde bra, det hade han inte gjort ett bra tag men jag hoppades verkligen att hjälpen han fick skulle rädda honom.

När sånt här händer vänds allt upp och ner, varför en sån orättvisa? Varför ska vissa få kämpa för att få leva medan andra tar sina liv? Tänk fall man fick ge bort sitt liv till nån om man inte ville leva, typ som donation. Om man kunde donera bort resten av sin livstid till nån som vill leva istället för att bara ta det.

Jag blir så ledsen för hans skull, han levde ett hårt liv och mådde så dåligt att självmord var enda utvägen. Jag vet att han har valt det här, det här är vad han ville, just därför är det lättare att acceptera det. Han fick det han ville. Det är bara sorgligt att han inte finns längre. Jag hoppas han har det bättre där han är nu och att han har fått ro.

Förortskillar vs innerstadskillar

I helgen var jag ute och festade lite med ett par tjejer och killar, lite födelsedags firande så alla var glada och på fest humör. Vi hade riktigt kul och jag kom hem 7 på morgonen, det var ett bra tag sen jag kom hem så sent. Det som fick mig att trivas så bra i sällskapet, förutom att alla va roliga, var hur killarna ”tog hand om” tjejerna i sällskapet. Det fanns nån sorts sammanhållning som var grym, killarna såg efter tjejerna på ett uppvaktande sätt. Inte sliskigt, inte stenålders, inte kvävande, inget sånt utan bara uppvaktande.

Det här är nått som blir allt mer ovanligt nuförtiden. Killar uppvaktar inte tjejer på samma sätt längre, svartsjukan finns men de ställer krav på tjejen istället. Skulle det komma fram en kille ute på en nattklubb så är det upp till tjejen att visa att hon inte är intresserad, få bort honom och även se till att inte nån kan komma fram till henne. Och vist ska en tjej kunna säga ifrån men det är skönt när hon har nån som ser efter henne också. Som i helgen, nån kille kollade sliskigt åt vårt håll och vips stod killarna i sällskapet omkring oss och skojade och skrattade med oss och gjorde det omöjligt för honom att komma fram.

Det är så det ska vara, killar ska uppvakta tjejer, det ska finnas sammanhållning. Med risken att låta lite fördomsfull så tycker jag att svenska killar brister där. Det här är nått som är vanligt hos förortskillar, det är bara en grej det har i sig. Det uppvaktar tjejerna de är med, vilket gör det hela lättare att uppvakta tillbaka sen. Thats the way I like it, samhörighet och uppvaktning

Happy happy happy

Lycka är så som jag känner just nu! Det är så här det ska vara, det är så här man ska må. Det här är underbart. Jag fylls med en sån otrolig känsla av kärlek och glädje. Jag älskar, jag tror det är livet jag älskar, men jag är säker på att jag älskar.

Ken Ring – Änglabarn

X

Det är en sak som jag inte riktigt förstår. Hur hanterar man ett ex? Jag menar är det inte ganska konstigt att man ”älskar” en person en dag och sen bryter och aldrig mer hör från denne igen. Eller som det är i vissa fall så jävlas man med varandra ett tag innan man bryter kontakten helt. Konstigt va? Varför är det så? Är det falskhet? Har man inte älskat varandra på riktigt då? Hur kan man bara bryta kontaken om man verkligen har älskat varandra? Hur kan man jävlas med nån som man har älskat?

Självklart är det inte kul att träffa en person som har kontakt med alla sina ex, men samtidigt är det så konstigt att påstå att man älskat nån och sen bara sluta bry sig över natten. Det ligger nån sorts falskhet över det hela. Eller tänker jag fel? Ska man kanske bryta helt och hållet? Det är ju inte meningen att man ska leva i det förflutna. Finns det nån mellanting? Kan man bry sig men samtidigt gå vidare?