Flygresan hit var emotionellt. Full med förväntan, längtan och nyfikenhet fylldes mina ögon med tårar flera gånger. Glädjetårar förstår, glädje över att jag äntligen håller på uppfyller en dröm jag har haft sen jag var 12år. Att det blir verkligt nu.
Fjärilarna i magen lugnade sig ju närmre Nairobi vi kom och när skylten för bältet sattes på och vi började förbereda för landning fylldes jag med en känsla av lugn och att det här är så rätt. Tröttheten efter att ha sovit 4timmar de senaste nätterna samt den långa flygresan var som bortblåst.
När planet hade landat kunde jag knappt hålla mig, jag längtade ut. Men innan de kunde öppna dörrarna var de tvungna att spreja hela plant med sprej mot mygg, jag tror hon tömde en hel flaska. Dörrarna öppnades och jag kände direkt hur luftfuktigheten ändrades och en frisk varm luft spred sig. Jag tog det efterlängtade första andetaget och fyllde mina lungor för att känna doften av landet. Jag kunde inte låta bli att le för det luktade precis som jag trodde. Jag tror jag såg ut som den lyckligaste på jorden när jag gick ut ur flygplatsen.
Det hade regnat innan och nu duggade det bara lite. Vi började köra därifrån och jag försökte se så mycket jag bara kunde trots att d var mörkt ute. Det var 25 snabba km och till min stora besvikelse tog det knappt en kvart att komma fram. Den stora Mombasa road är asfalterad och bra men när vi svängde av var vägen fick gropig väg en hel ny mening i min värld och jag fick en respekt till alla skickliga förare här.
Andra dagen fick jag en guidad tur genom hela Nairobi. Vi åkte in till staden, till de finare områden, till medelklassområden och sen till slut till slumområdet Kibera. Det är helt otroligt för den ligger mitt i ett fint och rikt område, att se kontrasten så kraftigt är väldigt sorgligt. I ett skjul på ca 15kvm bor en hel familj på minst 5 personer. Vatten och elektricitet saknas, staten har installerat toaletter och vattenstationer runt om men det kostar att få använda de båda. Staten har även byggt lägenheter runt om för att folket ska få flytta in där, men de har ändå inte råd med den hyran och istället har medelklass människor flyttat in där. Vi körde bil igenom marknadsområdet i Kibera, där var alla barnen fascinerade av mig. De sprang till bilen och tittade på mig och log stort när jag vinkade till de. Vi kunde inte gå in i själva bostadsområdet eftersom man måste gå in dit med nån som bor där.
Säkerheten i Nairobi är väldigt hög vid alla köpcenter och supermarkets. Vid ingången till de stod det vakter med metalldetektorer som sökte igenom alla som ville in. Jacob och Kennedy som jag vad där med blev visiterade varje gång men vakterna bara log till mig, frågade hur jag mår och när jag ställde mig framför de för att bli visiterad välkomnade de mig in med ett stort leende och sa att jag kan bara gå in. Vilken särbehandling, både jag och Kennedy reagerade på det varje gång och tyckte det var orättvist.
Vi åkte vidare till en utsiktsplatsen som var 8000möh, vi åkte nästan i en timma innan vi var framme. Jag njöt hela vägen av atmosfären, älskade färden dit och allt jag såg på vägen; folk gick längts bilvägen, unga tjejer och killar gick klädda i sina skoluniformer som var jätte fina. Kvinnor som bar på sina packningar, kvinnor som hade sina bäbisar på ryggen, män i kostym och portfölj på väg till jobbet. Längst vägen fanns det stånd där de sålde bananer, tomater och annat. Vi åkte förbi pojkar som vallade sina kor och getter.
När vi var framme längst upp vid utsiktsplatsen hade vi en otrolig utsikt. Det kändes så mäktigt och rogivande. Jag andades in luften, tittade mig omkring och njöt. Sen åkte vi åkte tillbaka hem och jag njöt hela vägen av atmosfären. Jag andas in den varma luften och påminde mig om att jag faktiskt är i Kenya.
